Det stora oväsendet

Hej på er!
Nu kommer andra inlägget om häxprocesserna och den masshysteri som svepte över den kristna världen under medeltiden. Norden var inte på något sätt förskonat från galenskapen. 

I Sverige nämns trolldom i lagen för första gången i Äldre västgötalagen, där den man som anklagade en kvinna för att vara häxa skulle fällas för förtal.
I de medeltida svenska landskapslagarna var trolldom det enda brott som en kvinna kunde avrättas för, men endast trolldom som orsakade död belades med dödsstraff.

I kyrkliga dokument definierades trolldom som djävulskonster under 1300-talet, och under 1400-talet dokumenteras de första avrättningarna för trolldom i Sverige. 

Dock var det vanligaste straffet för trolldom i Sverige på den tiden inte dödsstraff utan spöstraff eller botgöring. Och oftast var det någon i ens närhet som beskyllde en för att ha satt sjukdom på dennes djur. 

Det mest kända fallet i Sverige innan det stora oväsendet drog igång (tiden då flest kvinnor blev anklagade för häxeri och varade mellan 1668-1676) Var Elin Horsnäs, om henne kan du läsa här:

Elin i Horsnäs:

Elin bodde i en liten by som heter Horsnäs, Småland i Sunnerbos härad. Horsnäs är som vilken vacker och lite enslig smålands by som helst. Gårdarna ligger tätt intill skogen och vägarna är långa mellan grannarna. Elin var änka och hade minst en son.
I Jönköping vid denna tid så fanns det en bödel vid namn Mäster Håkan. Håkan hade fått utbildning i Tyskland och var starkt präglad av Tysklands häxprocesser och deras metoder för hur man identifierade dessa syndens människor. Han ansåg sig ha ett utomordentligt rättesnöre och moral. Han såg det som sitt kall i livet att resa från by till by för att förhöra och identifiera häxor. Han använde gärna tortyr metoder som han hade plockat upp i Tyskland som exempelvis vattenprovet.
År 1599 kom Mäster Håkan ridandes till Sunnerbo socken där det skulle hållas häxprov, myndigheterna på plats hade skickat efter honom och han blev mött med enorm lättnad och respekt. Tre kvinnor stod åtalade för häxkonst, och samröre med djävulen. Den ena av de tre var Elin i Horsnäs. Mäster Håkan tog de tre kvinnorna med sig ut i en eka och utförde vattenprovet. Två av kvinnorna flöt vilket betydde att de alldeles säkert vart häxor. Elin lyckades på något sätt sjunka, vi vet inte riktigt hur, men många tror att hon hade ingått ett avtal med Mäster Håkan. Hon överlevde alltså och frikändes från sina anklagelser. För Elin måste detta ha känts som att få livet åter. Men tyvärr så slutar inte hennes historia med Mäster Håkan där, för även om kyrkan hade frikänt henne så var hon redan dömd av bygdens folk. Och ryktena om Elin fortsatte att florera. 12 år efter hon blev frikänd blev så Elin inkallad till rätten en andra gång, honvar då omgift. Mäster Håkan kallades in ännu en gång, och denna gången lovade han att han skulle avslöja denna förhärdade häxan. Efter att ha observerat henne, i hemlighet, för att undvika hennes "onda öga", kom han fram till att hon hade häxmärket under sitt högra bröst. Då några kvinnor tillkallades för att undersöka detta, såg de att han hade rätt; de sade att de aldrig sett en kvinna med sådant märke och att de inte hade ett sådant själva. Att Mäster Håkan visste att hon hade ett födelsemärke under bröstet var egentligen inte så konstigt då han hade sett henne naken under den första tortyr processen mot henne. Elin utsattes då för vattenprovet en andra gång, denna gången hade Elin inte lika tur och misslyckades, efter provet blev hon torterad och rakad över hela kroppen. Elin erkände aldrig sig skyldig till trolldom men avrättades ändå mot sitt nekande. 

Tyskt kopparstick föreställande häxprocessen i Mora

Det stora oväsendet startar och häxprocessen i Mora: 

Den mest kända häxprocessen i Sverige och det som var startskottet på det som kallades det stora oväsendet. Startade i Dalarna 1667. Den fick även spridning och stor uppståndelse i resten av Europa och ända till Amerika, eftersom det gjordes en berömd tysk illustration av just Häxprocessen i Mora. 
Denna var inte helt korrekt då dömda häxor inte brändes levande på bål i Sverige utan halshöggs först och sedan brändes. (Däremot så brändes häxor levande i Tyskland där illustrationen gjordes) Det finns faktiskt indikationer och dokument som visar att denna illustrationen och häxprocessen i Mora inspirerade den kända häxprocessen i Salem 1692. 

Så låt mig ge er en bild på hur allting startade.

Hösten 1667 vandrade två barn runt i de dalsländska skogarna, Flickan på 11 år plockade upp höstlöv och gjorde en vacker färgrik bukett. Pojken på 9 år kastade pinnar och slängde ett öga på de får som de var ute och vallade. flickan och pojken vallade sakta fåren ner mot Österdalsälven, de letade efter ställe där älven inte var så djup och inte heller så ström. Flickan som hette Gertrud hittade ett bra ställe att valla över fåren men pojken Mats tyckte att de skulle äta sin medhavda matsäck först, som de flesta barn blev det bråk om vem som skulle få den sista brödbiten och Gertrud vann. Detta gjorde Mats både arg och förnärmad. Men då såg Gertrud att några får hade smitit över till en liten ö hon vadade snabbt ut och hämtade dem och så var det inte mer med det. När de båda barnen och fåren sedan kom ner till gårdarna på kvällen var Mats fortfarande sur lite småsur på Gertrud för brödet. Hans pappa frågade hur det hade gått och Mats berättade om fåren som hade smitit över älven, hans far frågade då varför inte han hade gått ut för att hämta dem. Mats som inte ville verka vek inför sin far drog till med en historia han hade hört uppe bland fäbodarna, om att djävulen hade kommit och smörjat Gertruds fötter med en magisk salva så att hon kunde gå på vattnet. Mats far tog hela historien på fullaste allvar och gick till nämndemannen som gick raka vägen till prästen. Prästen kallade då 11 åriga Gertrud till förhör i kyrkan där hon till slut fick erkänna att det nog var satan som hade haft ett finger med i spelet den där eftermiddagen. Hon erkände också att på granngården till hennes föräldrars gård bodde en piga som gett henne en magisk salva för att besöka blåkulla och satan. Denna piga hette Märet Jonsdotter men kallades stor-Märet då hon hade en lillasyster med samma namn som kallades lill-Märet.

Detta är faktiskt vad vi vet hände och vad som var gnistan till den masshysteri som sedan spelades upp i Mora. Jag har själv lagt till mina egna tankar om höstlös och pinnar, men i dokumenten från den tiden finns det att läsa om Mats och Gertrud som blev osams och att Mats sedan angav Gertrud till prästen, som då i sin tur angav Stor-Märet. Varför hon valde ut just stor-Märet var för att hennes far hade fattat tyckte för pigan och funderade på att gifta om sig med henne, detta tyckte inte Gertrud om. 

Rättegången mot Stor-Märet Jonsdotter:

Märet kallades till rätten i september 1668 och uppmanades att bekänna och ange andra. Hon förnekade allt. Gertruds far, Sven Hwass, vittnade om att Märet och Gertrud använt honom som ridhäst till Blåkulla och att han blivit sjuk av det. ( Sven hade tänkt fria till Märet då hans fru hade dött i barnsäng några år tidigare, men nu kände han sig avskräckt )  Rätten var också väldigt intresserade av ett märke som Märet hade på vänstra handens lillfinger, detta ansågs nämligen vara djävulsmärket. Märet erkände aldrig sig skyldig till häxeri, även då hon fördes till stupstocken. I Sverige vid denna tid var det inte lagligt att döma någon till döden som inte hade erkänt trolldom. Märet fortsatte att neka även när hon stod med huvud vid stupstocken. Vilket gjorde att prästen var tvungen att låta henne gå.
Men Prästerna var inte färdiga med Märet de började förhöra Märets syskon, Lill-Märet (16 år), Oluf (14) och Joen (10). Lill-Märet sade att Märet fört henne till Blåkulla 1659 baklänges på en ko där hon skrivits in i Djävulens bok med blodet från vänster lillfinger. Märet hade haft samlag med Satan, och det hade även Lill-Märet då hon fyllde nio.
Vid syskonens vittnesmål sade Märet att de hade avvikit från Gud och var inne på en farlig väg, och sedan korsade hon sig. Hennes småsyskon kramade henne gråtande och bad henne att bekänna för att rädda sin själ, och även hennes mor uppmanade henne att bekänna. Märet nekade till allt, sade att hon inte förstod vad de talade om och vad de bekände och bad Gud att vara dem nådig. 

Vid den andra rättegångens slut var tio personer anklagade. Märets syskon berättade att deras resa till Blåkulla inte ens var halvvägs vid Trondheim, och angav även Karin på Äggen, kallad "Karin Änka", som satt i publiken, som tagit paus med dem i Nidarosdomen på vägen. De pekade också ut Karin Biörsdotter, Oluf Biörsson, Brita Jonsdotter, Per Nils Anna och Märet Persdotter.
Den 16 april 1672 fällde Svea hovrätt Märet för trolldom mot hennes nekande, på grundval av alla vittnesmål och märket på lillfingret, och dömde henne att halshuggas och brännas på bål. Hovrätten förklarade nu: "hennes blotta nekande kan henne icke hjälpa eller ifrån livstraffet befria". Båda systarna Märet avrättades 19 maj 1672 inför hela bygden. 

Minnessten rest vid häxberget där bålet stod och kvarlevorna efter de halshuggna kvinnorna brändes. 

Häxprocessen i Torsåker

År 1674 ägde en av de största och mest omfattande häxprocesserna i Sverige rum i Torsåkers socken, Ångermanland. Just Torsåker hade rykten om sig att ha ett stort antal häxor och trollkarlar. Därför hade en häxkommission tillsats, En av de mest drivande personerna bakom häxprocessen var prästen Laurentius Hornaeus, han hävdade att han kunde se speciella häxmärken i pannan på kvinnor och på sätt identifiera vilka som hade varit i lag med djävulen.
Rättegångarna hölls gästgivargården i Hammar mellan 19 oktober - 5 November. ca 200 barn vittnade i rättegångarna och deras vittnesmål ledde till många dömande domar. Den 1 juni 1675 samlades de dömda i Torsåkers kyrka, där kyrkoherde Johannes Erici Wattrangius höll predikan, och nattvard för de som hade bekänt sitt brott. Många av de som erkände gjorde så för att att de trodde att de inte skulle avrättas utan underkastas kyrkoplikt, vilket var det vanligaste straffet för häxeri före 1668. När det stod klart att dödsdomarna faktiskt skulle verkställas reagerade de dömda med skrik och panik.
Alla domarna stod fast och alla de 71 dömda blev först halshuggna och sedan brända på bål. För att ni riktigt skall förstå innebörden så var det alltså var femte kvinna i Torsåkers socken! avrättningarna ägde rum på vad som nu kallas häxberget i Torsåker. Där finns nu en minnessten av de oskyldiga som avrättades. Detta är till denna dag den största dokumenterade massavrättningen i fredstid i Sveriges historia.
En av de kvinnor som blev dömd till döden och avrättades var 24 åriga Elisabetta Hansson. Hennes redogörelse och rättegångsprotokoll finns bevarat i riksarkivet. Elisabetta var hustru till Erich Hansson, de hade en gård med flera anställda arbetare. Elisabetta och hennes man blev inkallade till rätten som bestod av ett flertal män och prästen över Torsåkers socken. Hon fick då veta att hon stod anklagad av pojken Jon Andersson på 14 år som hade berättat för prästen att hans matmor ( Elisabetta ) hade tagit med honom till Blåkulla och satan varje natt hela den sommaren och att efter varje resa fick han betalt i en silver riksdaler och ibland en guldsked. Efter det trädde två andra barn i från gården fram och erkände att även de hade blivit kidnappade av Elisabetta och förda till blåkulla. Det var Sarah Persdotter 6 år och Olle i Nääs 6 år. Några av pigorna på gården trädde också fram och anklagade Elisabetta för att ha dyrkat djävulen enda sedan barnsben. När alla dessa redogörelser blev upplästa föll Elisabetta i gråt i rätten och erkände alla synder och att alla barnens berättelser var sanna. Men att hon hade funnit den rätta vägen och stod nu på guds sida. Hon dömdes hon till döden och avrättades genom halshuggning. 

Man kan också i riksarkivet läsa om 13 åriga Margreta Nilsdotter som året efter Elisabettas rättegång stod anklagad i Vibyggerå socken i Ångermanland. Hon erkände med en gång framför de stora herrarna om hur hon hade lärt sig av en piga hur man smörjer en kvast med barnfett och sedan använder den för att åka till Blåkulla. Med gråtande tårar bekände hon frivilligt att hon har tjänat Satan uti alla sina dagar. Hon tackade nu gud att genom Rättens och predikoämbetets förmaningar nu blivit upplyst och ledd in på den rätta vägen. Hon ångrade sina villovägar. Husfrun Sara bad att gud ska hjälpa flickan Margreta från Satans nät. Margretas bekännelse var mycket lam och fånig och hon kunde inte berätta så mycket. 

Häxprocessen i Katarina:

Även denna häxprocess ägde rum under det stora oväsendet och rättegångarna hölls 1676 Katarina församling i Stockholm. Vad som sparkade igång hysterin i Stockholm var den ökände Gävlepojken vars riktiga namn var Johan Johansson. Johan pekade ut sin egen mor som häxa och hon dömdes och avrättades våren 1675. Efter det kom han till Stockholm för att bo hos släktingar eftersom han nu var moderslös. Här blev han snabbt lite av en kändis och berättade gärna om hur man kunde se om någon var en. häxa, han pekade också ut några kvinnor i området. Johan broderade ut om resor som han och andra barn hade blivit med tvingade på till Blåkulla. Där hade han nog sett både den ena och den andra kvinnan. Och även några av barn pigorna började instämma i Johans berättelse, dessa barn och några till blev huvudvittnena i rättegångarna.

Rättångarna inleds av kämnärsrätten våren 1675. Hösten 1676 tillsattes en extra rätt enligt kunglig order av det kyrkliga konsistoriets medlemmar. Rätten sammanträdde från den 16 oktober 1675 till den 31 januari 1676 i Katarina kyrka. Hovrätten tvekade dock att ta emot dessa underrätters mål, tills kungen gav order om det till Svea hovrätt, som 11 april 1676 påbörjade förhören. Den första som kallades till förhör var Anna Månsdotter.

Anna Månsdotter arbetade som mössmakare och bodde på Tullportsgatan (nuvarande Östgötagatan) i Stockholm. Hon var gift med Christian Sessman, som ägde en gård. I rätten uppgavs att flera ensamstående kvinnor bodde på gården. När ryktena om häxeri spreds av barn i Stockholm, besökte hon hökare Hindrich Abrahamssons bod (ett centrum för ryktesspridningen), för att förhöra sig om vilka barnen säger är trollkonor. Hon fick då svaret att hon själv hade pekats ut av barnen. Hon arresterades i mars 1676 och fängslades i Södra Stadshuset. Hon åtalades för att ha fört barn till Blåkulla. Ett flertal barn vittnade mot henne. Hon sade sig vilja sätta barnen i skola så att de slutar ljuga, och att hon gärna skulle betala för deras skolgång om hon kunde. Hon dömdes till döden 24 april. Enligt uppgift bedyrade hon sin oskuld in i det sista och bad om nattvarden.

Anna och Britta Sippel var de som blev förhörda efter Anna Månsdotter de var två systrar väldigt omtalade offer som också dömdes för häxeri under Katarina processerna. Kvinnorna var döttrar till Georg (Jöran) Sippel, den tyske bollsportmästaren vid svenska hovet. Systrarna anklagades för att ha fått en båt vid hamnen att brinna, för att stjäla kläder från hängda förbrytare i galgen; barn sade sig ha sett hur hon spela tärning med sin syster i Blåkulla om vem som skulle tända eld på kungliga slottet. Då hon uteblev från ett förhör sade barnen att hon var trött efter att ha blivit piskad av Satan i Blåkulla, och efter en kroppsundersökning fann man ett märke på hennes kropp. Även hennes egna barn fick vittna mot henne. Hon ursäktade sina barn då de vittnade mot henne. Då de vittnade mot hennes syster beskyllde hon själv sin syster för häxeri, rädd för att hennes barn hade förts till Blåkulla och sade att hon nu förstod oron hos föräldrarna hos bortförda barn. Hennes dotter Annika försökte hindra avrättningen av modern genom att bekänna inför kaplan Myriander i Katarina kyrka att hon ljugit. Britta Sippel dömdes skyldig till häxeri med systern Anna och Anna Månsdotter 24 april 1676 att blir halshuggna och brända. Avrättningen utfördes på Hötorget 29 april. Efter avrättningar var färdiga var det flera barn som erkände mened och att de hade blivit pressade att ljuga för fällande domar. Både Gävlepojken och de två pigorna som var de tre första barnvittnena piskades och sedan hängdes. 

Två andra offer som dömdes till döden under Katarina processerna var pigorna
Margareta Matsdotter och Maria Jöransdotter,  de hade själva angett Anna Månsdotter och efter hennes avrättning angav dom sig själva och erkände sig skyldiga då flera barn vittnade emot dem. Barnens vittnesmål var motstridiga och stämde inte överens men rätten ansåg inte detta som något problem då pigorna redan erkänt. De avrättades 12 Maj 1676, tillsammans med Anna Persdotter som också mot sitt egna yrkande på att hon var oskyldig till döden med hjälp av halshuggning. 

Anna Eriksdotter var den sista personen som blev avrättad för domen häxeri, vilket skedde 15 juni 1704 i Stockholm. Efter hennes avrättning dömdes "endast" tortyr eller spöstraff för häxeri.  

Sammanfattning

Jag kan inte skriva om alla livsöden, även om jag skulle önska det, alla dessa kvinnor, barn och i vissa fall män förtjänar att få sin historia berättad om och om igen. Nästa inlägg i serien om häxprocesserna kommer att handla om våra kära grannländer som inte var ett dugg bättre än Sverige.