Blå jungfrun eller blåkulla är en ö som har fascinerat mig i flera år, Ön ligger i norra delen av Kalmarsund och är inte större än ett klippigt skär som reser sig ur havet. Med knotiga små växande skogar på syddelen av ön och lav som sträcker sig över stora ytor. Det är en karg plats som har sett mycket tragedi av båtar som gått på skären, av stenålders boplatser som försökt att överleva under klipphällarna och andra boplatser och folkslag som har kallat ön sitt hem.
Ön är omgärdade av mystik och sägner, och vi vet ganska lite om vad som har försigått på blå jungfrun.
De första nedtecknande dokumenten från början av 1400 talet då benämns ön som Blaakulla men 1507 benämns ön med ett annat namn nämligen jonffrwn. Skeppare och sjöfarare ansåg att använda ordet blåkulla var onödigt farligt och använde i stället en samman blandning av de båda namnen, där av kom namnet Blå Jungfrun. Skeppare trodde att ön var bebodd av häxor som kunde framkalla stormar så att de gick på grund runt ön. De var därför alltid väldigt försiktiga med hur de benämnde ön i sina papper.
Vrak runt ön:
Resterna från lasten av ett skepp som strandade vid Blå Jungfrun och slogs sönder år 1769 kan fortfarande ses av dykare. I hennes last ingick bland annat Klippings-handskar från Skåne, pressad rulltobak, Cardutobak och såpa.
Vissa av vraken kring Blå Jungfrun har inte fallit offer för väder och vind, utan sprängts av minor. Det vilar till exempel några större förlista skepp söder om ön som gick detta öde till mötes. Många människor har alltså mött sitt öde vid Blå jungfruns skarpa klippstränder och vi vet inte hur många själar som såg ön som det sista i livet. Detta sätter minnen i en plats.
Labyrinten:
Labyrinten på ön är bland de mest mystiska och sägenomspunna platserna jag har läst om i Sverige. Ingen vet när den är byggd eller vem som har byggt den. Vi vet att den är byggd före 1700 talet, eftersom Carl von Linné skrev om labyrinten när han besökte ön 1741, redan då ansågs den som en lämning från gamla tiden. Det finns en sägen som säger att om man går hela labyrinten till dens slut så får man lycka resten av livet. i de sista arkeologiska utgrävningarna på ön som gjordes 2014 så hittade man så mycket lämningar att det finns en bra grund att tro att det har funnits mänsklig aktivitet på ön under långa tidsperioder. Fynden bestod inte bara av slagen sten, utan även av träkol, keramiskt material och djurben – framförallt sälben. Träkolet daterades till cirka 7 000 f. Kr. Man har också hittat en mortelskål och en knacksten vilket kan indikera att det har funnits rituella aktiviteter. Kanske dessa ritualer har något med labyrinten att göra. Jag tycker personligen att labyrinten har vissa likheter med den tripla spiralen.
kanske det är ett mönster som skall symbolisera något liknande tänker jag, den tripla spiralen eller triskele är symbolen för treenighet. Den kan stå för rörelse eller födelse, liv, död, eller i vissa fall, gud, anden och universum.
Att plocka stenar från Blå jungfrun
Att besöka blå jungfrun får man gärna göra men man skall passa sig för att plocka med sig stenar från ön, människor som har gjort det och inte trott på myten om evig olycka har personligen åkt tillbaka eller skickat tillbaka med post stenarna som de tog. Oskarshamns kommun kör årligen ut flera hundra stenar från människor som säger att de har fått olycka av att plocka stenarna. Kanske är det energiminnen som lever kvar?
Sägnen om häxor
Det sägs att ön har varit en tillflykts ort för häxor och att deras livsessens lever kvar på ön, och all magi som de utövade. Ön är full av energier och kanske en del av det gamla lever kvar där ute i havet. Det sägs att man kan se dem på natten och höra dem prata.
Vad tror du?
Må gott!
Anna