Skogen är mörk och tyst, i mossan växer det små bruna och vita svampar, de samsas om platsen med gula löv och vissnade tallbar. Du njuter av tystnaden och lugnet. Ja nästan helt tyst i alla fall, du hör hur en kråka kraxar till sina vänner där de sitter uppflugna på de höga tallgrenarna, du ler och kisar upp mot dem, deras svarta fjäderdräkter glänser i solen och ser nästan lite oljiga ut. Du ger dem en sista blick innan du åter vänder uppmärksamheten till den lilla stigen framför dig, ryggsäcken skaver lite på ryggen så du rättar till den och rycker plötsligt till när kvistarna som du trampar på knäcks mot trädens rötter som slingrar sig över den barr täckta marken, du skrattar till åt din egen rädsla och andas in djupt och drar ner skogens murriga, fuktiga dofter i näsan.
Plötsligt får du en krypande känsla över ryggraden och viljan att vända sig sköljer över dig. Du ryser ofrivilligt till och tittar snabbt bakåt på stigen och in bland träden, du söker efter ögon eller något som kan förklara din känsla, men kan inte se någonting, skogen är lika mörk och tyst som förut men känslan av att vara iakttagen blir så stark att du inte längre klarar att stå kvar. Du börjar raskt gå vidare på stigen och får stoppa dig själv ifrån att börja springa okontrollerat Du intalar dig själv att du bara inbillar dig, att du jagar upp dig med fantasier. Efter några minuter kommer du fram till en glänta och du stannar och pustar ut, här är det ljust och solen sticker lite i ögonen men du går längre ut i gläntan och vänder dig om för att bakåt på stigen som du just kom på. Självklart finns det inget annat än träd, buskar och mossa. Men känslan av att någon eller något ser på dig ligger kvar i kroppen och din lugna skogspromenad känns inte alls så behaglig längre.
Har du någon gång gått i skogen och känt dig iakttagen?
Känslan av att vara iakttagen är något som alla människor upplever någon gång under sitt liv, det är en krypande, olustig känsla som kan vara svår att kontrollera.
Förr i tiden gav man trolltyg, knytt och naturväsen skulden för mycket av dessa obehagliga känslor. De fick också skulden för många andra saker som tillexempel om någon på gården blev oförklarligt sjuk människa som djur. Om ett barn föddes med någon form av funktionsnedsättning så var det för att den väntande mamman hade mött "styggen" under sin graviditet. Människor har i alla tider trott att det finns väsen som lever sida vid sida med oss människor. De kan påverka vår vardag och om man inte behandlar dem väl kan man råka ut för olycka. Vissa varelser eller väsen kan också vara ganska elaka. Jag är otroligt fascinerad folktro, historier och väsen. Så nu tänkte jag skriva om några mindre kända väsen i nordisk folktro.
Askefroa
Är en natur ande eller väsen som är mest känd i de södra delarna av Sverige och kanske framför allt i Skåne området. Asken i sig räknas som ett av de mest magiska trädsorterna och det finns många legender och myter om just askar. Själva Yggdrasil alltså världsträdet i Nordisk mytologi sägs ha varit en ask. Så då är det kanske inte konstigt att de äldsta och största askarna i skogen ansågs "levande" Askefroa var askens egna väsen och hon var inte någon snäll lite gumma utan en ganska så illvilligt och kraftfullt kvinnligt väsen. Man fick absolut inte hugga ner Askefroas träd då kunde man bli svårt sjuk eller till och med dö, man fick inte heller skada eller vara förnedrande mot asken för då hämnades Askefroa med sjukdom och olycka. Askefroa hade oftast mörkt svart hår och visade ogärna sitt ansikte. För att hålla sig väl med henne så vattnade man hennes träd varje år på onsdagen efter fettisdagen.
Kvarngubben
Kvarngubben är inte lika känd som sina släktingar gårdstomten eller skogstomten. Och har lite olika namn, har förknippas både med näcken då Kvarngubben också spelade fiol, och bäckahästen då den höll till vid bäckar och åar. Just benämningen Kvarngubbe användes mest i norra Sverige. På den tiden när Norden förlitade sig kvarnhus och stora kvarnhjul för att mala säd till mjöl och för att få vattenkraft. Så kunde kvarngubben. antingen hjälpa mjölnarna eller motarbeta dem. Precis som gårdstomten kunde han vara väldigt lojal till dem han hjälpte men om det var något han inte gillade så kunde det hända både det ena och det andra. Ett exempel är att Kvarngubben ville att det skulle vara tyst på kvällarna så han gick ofta och stannade kvarnhjulet och det gick inte att få igång förrän på morgonen igen.
Lindorm
Lindormen är väl inte direkt något väsen utan ett odjur men eftersom den faller inom kategorin mytologiska djur så som drakar som den är nära besläktad med så får den vara med ändå. Ormar har haft en stor plats i Nordisk folktro och i den Nordiska mytologin. Oden varnar till och med för Lindormar i sången om grimmer. Lindormen är större än vanliga ormar och är gröna året om. De håller gärna till i ekar eller under kyrkor. De är väldigt svåra att döda men om man skulle lyckas och sedan äta en del av köttet så skulle man få den magiska gåvan av att kunna se in i framtiden. Lindormen sades också vakta stora skatter precis som drakar.
Lyktgubben
Att möta lyktgubben var en allmän rädsla hos folk när de förr i tiden skulle gå hem på mörka vinter kvällar. Lyktgubben kan i andra kulturer kallas Irrbloss. Han sågs som en gammal gubbe som gick med en tänd lykta i skogen. Mötte man honom kunde han be om hjälp och irra in en i skogen så att man aldrig hittade ut igen. Enda sättet att värja sig mot lyktgubben var att vända ett eller flera klädesplagg på kroppen ut och in.
Gloson
Det låter kanske inte så läskigt med spöksugga eller spökvildsvin men när det kommer till övernaturliga väsen i vår folkliga tradition så skulle jag vilja säga att det är en av de läskigaste. Med röda brinnande stirrande ögon och en uppskjutande ryggtavla med sylvass ragg. Gloson har många olika namn och var mest känd i Halland, Blekinge, Skåne och Småland. På mörka vinternätter kunde den rusa mot sina intet ont anade offer och antingen klyva dem i två delar med hjälp av den vassa raggen eller så tog Gloson med dem på en ridtur och man såg offren aldrig igen.
Detta är ju bara ett litet axplock och det kan helt säkert komma fler inlägg om väsen och andar!
/Anna