Välkommen hit!
Behövs det verkligen en till blogg om hälsa och välmående kanske ni tänker, vilket är en helt rimlig tanke. Detta kommer dock bli en lite annorlunda blogg, en blogg där vi kan skriva lite mer om vad vi brinner för. Visa en lite mer personlig sida av vem vi är som står bakom denna sidan.
Här kommer ni hitta tips på huskurer, traditioner, kristallinformation och folklore, ritualer, hälsa, välmående och pepp, ibland kommer denna bloggen vara själv utlämnande, rå och rak, precis som livet själv kan vara i perioder. Jag hoppas att ni som jag kommer att finna något guldkorn som ni kan ta med er vidare på er resa.
Vem är jag?
Jag som skriver bloggen heter Anna och är ägare av nordiccrystal.se tillsammans med min man Thomas. Nordiccrystal ingår i vårt familjeföretag och allt drivs av oss två. Jag brinner för hälsa, välmående, kristaller, yoga och allt för både vårt inre och yttre välmående. Min man brinner för bra hantverk och köksknivar. Vilket gör att våra två företag spretar lite. Vi driver nämligen också www.vassaknivar.se. Vi har en lång bakgrund i konsumenthandel men när våra två pojkar kom till världen kände vi att jobb med mycket resor inte var så viktigt längre. Vi ville skapa något själva. På den vägen kom det sig att vi startade nätbutiker. Idag har vi åtta stycken olika butiker, med flera olika inriktningar.
Här är vi!
Så hur kan jag tro att jag är kvalificerad att skriva om hälsa?
För att ni skall få en liten bättre bild av vem jag är och varför jag känner att jag kan tipsa andra i hur man skall göra för att må bra så tänker jag skriva lite kort om min resa till där jag är idag. Sen är det upp till var och en att verkligen ta till sig det, eller så kanske ni känner att det inte är något för er och det är helt ok att känna så också.
Min livsresa.
Min resa till där jag är idag har precis som för många andra inte varit rak eller lätt. Den har haft gupp stora som berg, hål djupa som sjöar och perioder där allt bara har stått still.
Så låt oss starta där min historia verkligen tog sin början för att forma den jag är idag. Fram tills jag var fyra år hade jag en underbart vanlig och bra uppväxt med mamma, pappa och lillebror. Jag är uppväxt på landet i en liten by, jag älskade att vara ute och leka precis som de flesta barn gör.
Mitt liv och min familjs liv tog en helomvändning en kväll när jag var fyra år. Det var en varm sen sommar kväll precis så där underbar som augustikvällar kan vara.
Min pappa älskar att fiska och vi rökte sen fisken hemma i en liten fiskrök i garaget, detta är något pappa har gjort hundravis av gånger och jag tyckte det var jättespännande att följa med ut och titta när pappa bytte fisken i röken. Pappa sa först nej då vi satt och åt middag och han ville helst inte att vi barn var i närheten av den varma röken. Jag tjatade mig till att få följa med ändå. Så vi tog på oss skor och gick ut till garaget, när vi kom ut såg pappa att röken hade slocknat. Han bad mig att gå en bit därifrån så att jag stod på ett bra avstånd.
Jag gick längre in i garaget ställde mig och kikade på honom. Pappa öppnade röken och fyllde på etanol, när det var gjort tog han dunken med den brandfarliga vätskan och satte även den en bra bit från röken. Allt var klart och pappa lyfte upp den lilla röken för att sätta igång den igen. Något hade gått sönder i röken och den började brinna i pappas händer, pappa släppte den direkt ner på marken men etanolen i röken hade tagit eld och rann brinnande mot dunken som stod vid mig.
Dunken med etanol tog eld och exploderade. Allt skedde på några sekunder och jag har inget som helst minne av att ta eld och börja brinna. Resten av historien har jag fått återberättat när jag blev äldre. Jag började springa ut mot garage öppningen medans pappa sprang mot mig och fångade mig, han slet av mig min brinnande sommarklänning men det mesta hade redan brunnit upp. Det enda minne jag själv har är att pappa stöter emot vår bil som stod parkerad på uppfarten när han försöker desperat att släcka elden på mig.
Sedan hände allt väldigt fort, grannarna i alla husen runt oss kom springandes och hjälpte mamma och pappa att skölja med ljummet vatten på min kropp.
Mina skyddsänglar var definitivt närvarande den kvällen då det visade sig att det gick en ambulans med en narkossköterska på väg till Göteborg genom byn där vi bodde så de var på plats på bara några få minuter. Detta räddade mitt liv.
Ambulansen fick polis eskort ner till Östra sjukhuset i Göteborg där vi blev mötta av ett fantastiskt läkarteam. Jag blev lagd i konstgjord koma och de kämpade i flera timmar för att rädda mitt liv. Mamma fick efter fyra timmars vakande veta att jag förmodligen skulle överleva, Men att jag var i riktigt illa skick. Min lilla kropp var bränd till ca 50 % Det enda som hade klarat sig relativt bra var mitt hår och rygg. Resten av kroppen hade tredje gradens brännskada och skulle kräva många operationer.
Så då började den långa resan för att bli så bra som jag är idag, familjen var splittrad. Pappa hamnade på ett annat sjukhus hans händer och armar var illa brännskadade då han försökte rädda mig. Min lillebror på två år fick flytta hem till min moster och morbror.
Mamma och mormor flyttade till mig på sjukhuset i Göteborg där jag bodde i nästan ett år. Jag har gjort tre stora hudtransplantationer, och 17 andra operationer, jag fick lära mig att gå igen. Jag har haft ett helt fantastiskt stöd i min superhjälte till mamma, hon slutade sitt jobb och tog hand om mig till 100% hon startade en brännskadeförening så att jag skulle få träffa andra barn i samma situation. Hon har lärt mig att aldrig skämmas för hur jag ser ut, utan låta ärren vara en del av mig och min historia.
Detta är ca 5 månader efter olyckan.
Olyckan har färgat nästan hela min uppväxt, jag gjorde min sista operation när jag var 16 år. Men ärren på insidan som har skapats av traumat jobbar jag fortfarande med. Även om jag inte kommer ihåg så mycket så gör kroppen det. Jag har haft långa perioder (speciellt i tonåren) med mycket ångest, oro och hemska mardrömmar. Jag har gått igenom en depression och sliter med katastrof tankar. Jag har i perioder gått hos psykolog för att bearbeta det som har hänt.
Idag är jag 36 år och mår bättre än vad jag har gjort på väldigt många år. Men det har vart förbannat jobbigt att ta sig till där jag är idag. Att läka gör ont, både på insidan och utsidan.
Så för att summera lite, jag vet vad smärta, mörka tankar, ångest och oro kan göra med en. Jag vet hur det känns när allt känns hopplöst. Men jag vet också att det blir bättre, med tid och hjälp så kommer man ut av det jobbiga.
Därför anser jag att jag vet en del om att gå igenom jobbiga perioder, jag vet vad som har hjälpt mig att må bättre. Och jag finns här som bevis på att katastrofer sker men man kan ta sig igenom dem och få ett bra liv på andra sidan.
Jag har haft enormt stöd av mamma och pappa, men även från resten av min familj så därför vill jag avsluta med ett stort hjärtligt och innerligt tack för att ni har funnits vid min sida genom allt.
/Anna